Om Sankt Eskil

Bilden föreställer S:t Eskilsminnesmärket på Klostergatan i Eskilstuna. Minnesmärket är bekostat av Sällskapet S:t Eskil.

Sankt Eskil, som tros ha avlidit omkring år 1080, omtalas som helgon första gången på 1100-talet. Omkring år 1300 skrevs ett Eskilsofficium av biskop Brynolf Algotsson, men det finns ett ännu äldre omnämnande skrivet av munken Ailnot cirka 1120. Ailnot levde blott en mansålder efter Eskils antagna död varmed hans skrift baserades på ett betydligt färskare material. Ailnot anger dock inget levnadsår eller namnger några andra personer som kan hjälpa till att identifiera när Eskil levde. Enligt den yngre källan ska Eskil ha varit en engelsk munk som under sin kristna mission stenades till döds på uppdrag av den hedniske kung Blot-Sven. Eskil är den ena av Södermanlands två skyddshelgon. Den andra är Sankt Botvid. S:t Eskil är även Närkes apostel.

Enligt biskop Brynolfs officium hade Eskil i sällskap med Sankt Sigfrid lämnat England i början på 1000-talet för att missionera i Sverige, där den kristne kung Inge regerade och med kungens och andras samtycke valdes han till ”biskop över den delen, som kallas Nordanskog, och han invigdes högtidligen av den helige Sigfrid”. Hans kristna förkunnelse uppväckte folket som byggde nya, kristna helgedomar medan de gamla avgudatemplen revs och de barbariska offerlundarna höggs bort. Efter en tid fördrevs dock kung Inge av Blot-Sven som återinförde de hedniska traditionerna.
En stor blotfest anordnades i Strängnäs och dit begav sig Eskil för att hålla en straffpredikan. Orädd stod han mitt bland folket tills de började smäda hans ord. Han bad då Gud om ett himmelskt under och med ett dån utbröt en väldig snö, regn- och hagelstorm som förstörde deras offeraltare, allt medan Eskil själv inte ens blev träffad av en enda droppe. Hedningarna blev då mycket vredgade och en spåman med namnet Spåbodde slog en sten i hans huvud och en annan drämde till med en yxa. Svårt sårad släpades Eskil till Blot-Sven som dömde honom till döden och han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken. Hans döda, sargade kropp bars därefter hemåt för att jordas i hans egen kyrka. Vidare nämner Brynolf att ”då de kom till den plats, som nu kallas Eskilstuna, förmörkades luften av en tjock dimma, att de ej kunde gå längre och så tung blev kroppen, att de ej alls kunde rubba den. Samma natt blev det uppenbarat för den, som kastat första stenen på honom, att på samma ställe skulle byggas en kyrka till martyrens ära, vilket också skedde”.

I andra berättelser står att Sankt Eskils källa utmed vägen från Strängnäs, skulle ha sprungit fram ur berget i samma ögonblik som hans kropp bars förbi. Johanniterna lät bygga ett kloster vid hans hem i Tuna varmed orten började kallas Eskils-Tuna. Namnet är känt sedan 1266. Johannitermunkarna som kom till Tuna omkring 1170, lät även bygga en kyrka över hans grav där hans välgörande reliker bidrog till många underverk. Dessa reliker spreds efter att kyrkan brunnit 1535 och deras sista spår ingår i fogdarnas räkenskaper till Gustav Vasa. Sankt Eskils förgyllda huvud och ett förgyllt armrelikvarium beslagtogs 1523 och var sedan försvunna tills en skatt hittades 1676 i en åker utanför Linköping. I skatten som sannolikt kommit från Linköpings domkyrka, men blivit gömd under reduktionen, hittades ett förgyllt kärl i form av en upprest underarm med en pekande hand och enligt en inskrift innehåller den helgonets armben. Dessutom hittades 1913 i ruinerna efter S:t Eskils nedbrunna kyrka, en märklig stenkista med höga runstenslika gavlar, som är rikt dekorerad med runornamentik. Den så kallade Eskilstunakistan lär vara från 1000-talets mitt.

Sankt Eskil firades under medeltiden den 11 juni och han framställes som en biskop med mitra och hans attribut består av tre stenar. Numera är minnesdagen framflyttad till den 12 juni.
Texten från Wikipedia och från Sveriges hembygdsförbund samt Sällskapet S:t Eskil